Jag verkligen hatar att bli sviken och bli besviken. På alla olika sätt.
På en person, nån man verkligen litar på, nåt man kämpat för, föräldrar, vänner, kärlek och mig själv såklart.
Och med att jag hatar att bli sviken och besviken på mig själv, så menar jag verkligen hatar, de där hårda ordet.
De kan handla om att jag bråkar med en av mina bästavänner, att jag tyckte jag red bedrövlig en lektion, att jag inte får som jag vill.. Eller att jag tex gjort nåt jag verkligen ångrar. Sista kanske var nåt jag tycker alla borde bli besviken på. Att göra nåt man verkligen ångar, men alla gör misstag ibland, tillomed Denise Glad.
Jag brukar tänka mycket på personer runt omkring mig, och oftast snappar jag upp mycket skvaller. De kan vara nåt som också gör mig besviken ibland, för ena gången är inte lika bra som andra.
Jag tänker också mycket på mig själv, och hur jag beter mig. Som person, är jag väldigt glad egentligen. Jag bjuder mycket på mig själv och låter högt. Sen vet jag, att jag är kaxig. De vet alla som känner mig väl skulle jag tro.
Jag tar åt mig mycket av vad andra säger, även om de är på skämt så kan jag bli ledsen/arg(men jag är ändå sån man alltid kan skämta med!) och då kan jag ta de mer menat än vad de skulle och där kommer de lilla självförsvaret. Sånna gånger blir jag också "sviken" eller nåt sånt, men jag visar inte alltid att jag blir de utan de ända som kommer ut ur mig är ilska oftast (fast ibland tar jag inte åt mig alls). Därför brukar jag tyvärr säga någonting tillbaks, men är alltid inte på bra skämt humör i sådana stunder. Så i den stunden så gör jag ett misstag, för jag säger ibland saker jag inte äns tycker är sant, men jag säger dom för att de gjorde ont i mig, och jag hatar att ta smärta så jag skjuter tillbaks den. Jag är fullt medveten om att jag sårar då, men jag tänker inte på vad jag säger ibland. Jag säger först, och tänker sen. Vilket kanske är dåligt av mig, och de vet jag, men precis så är det.
Även fast jag kan vara somsagt, kaxig och jag tänker inte alltid på vad jag säger. Så vill jag ändå beskriva mig själv som pålitlig. Jag är en sån som bär runt på andras problem också, alltså väldigt nyfiken eftersom jag tar reda på de mesta. Men jag gillar att veta saker och jag är verkligen super nyfiken i alla lägen! De är nästan så jag blir sur om jag ser två stycken viska till varandra eller bara går och snackar och jag får inte veta vad.
Aja, till ämnet, så lider jag nog med folk ibland. Jag är inte alltid den bästa att prata med kanske, men andras problem kan göra ont i en också faktiskt. Låter sjukt konstigt men så upplever jag de!

Jag har många killkompisar, och har hela mitt liv haft de. Ofta är jag ensam tjej med killar, men de är jag. Jag har alltid haft lätt att hitta nya vänner tror jag, både killar och tjejer. Och eftersom jag är van vid en del av mitt liv som är killar, så har jag svårt att välja en kille, alltså pojkvän. Vet inte riktigt vad de beror på? Jag är kräsen med killar ! Och efter alla dessa år så kanske jag inser att dom inte har nåt alls! Haha, nejdå absolut inte! Ärligt så önskar jag att tjejer kunde bli lite mer som killar, för dom drar inte till sig så mycket drama i huvudtaget. Men vad jag vill säga är nog att jag trivs med både killar och tjejer.

Sen, är jag en riktig vinnarskalle! och jag är världens dåligaste förlorare, inte den bästa vinnaren heller... Jag har också svårt att inse gånger jag har fel, men skryter om gånger jag har rätt. För jag älskar att ha rätt! "att vinna ett vad" och "att äga ut nån annan".
Låter bitchigt de va? Men ska man vara ärlig så ska man.

Ni kanske har lärt er lite mer om mig nu.